Handling: En rymdkapsel ska landa på Jorden efter att ha varit ute på uppdrag. Hela världen väntar med spänning på detta. Samtidigt ställer grottforskaren Thelma Joyce upp i en intervju i ett vetenskapsprogram. Men aj aj...Thelma får ett anfall mitt under direktsändningen! Intervjun avbryts och hennes pojkvän Roy förklarar att det är sånt som händer, hon har ju telepatiska krafter. Alla nickar i samförstånd som att detta var lika vanligt som korv med mos. Filmen fortsätter med att Thelma får dessa små anfall några gånger. Något är fel. På radion rapporteras att rymdkapseln var tom (något som sedan aldrig följs upp i filmen). Thelma och Roy sticker iväg med sina grottforskarkompisar till en outforskad grotta men inte utan att en av dom hittar en fin sten medan han står och urinerar mot en bensinmack. Den tar vi med, tyckte alla. Inte visste dom att denna sten senare skulle mutera till ett köttmonster och mörda alla. Men det kommer den göra. Och det är inte alls lika spännande som det låter. Tvärtom.
Minnesvärda scener: Under en strandscen tar ljudläggaren denna film till oanade höjder. Fiskmåsarna skriker. Eller vänta nu, det är ju helt klart en människa som gör de där kassa ljuden. Och det blir bättre: En liten flicka springer på stranden och ropar på sin mamma. Ur hennes mun kommer en vuxen mans stämma som försöker låta som ett litet barn. Men den mesta actionen sker nere i grottorna. Förlåt, låt oss ta om det där: Men det mesta av den förbannat tråkiga filmen sker nere i grottorna. Det är gigantiska grottsalar de vandrar i. När paniken smyger sig på så oroar de sig för att syret ska ta slut där nere. Detta är lite märkligt eftersom de kom ner i grottorna genom en gigantisk öppning som nog är mer än väl kapabel att förse en handfull grottforskare med syre. Det är såna små detaljer som gör att man börjar tvivla på att de verkligen är grottforskare. De påminner mer om en skolklass på utflykt. I en scen så förundras de över en grottformation som ser ut som en kamel. Det fnittras tjoas och fotas. Dessutom när de börjar bli jagade av monstret så gör de det kloka draget att alla gå åt olika håll. I en scen beslutar sig regissören att grottforskarnas kommunikation ska brytas. Hur löser man det? Slut på batteri? Nej, klyschigt! Tappa walkietalkien? Trist! Låta en liten råtta göra ett kamikaze-anfall mot walkietalkiens antenn och bita av den? Japp, där satt den! Mot slutet av filmen ränner Thelma och Roy omkring i det som helt uppenbarligen ska vara en helt tom storstad och ropar hallå. Ingen svarar. Inte ens folket i bilarna som åker lite längre bort eller de som helt tydligt går på trottoaren i utkanten av bilden.
Minnesvärda citat: Programledaren för vetenskapsprogrammet undrar:
”How come an attractive girl like you decides to explore caves?”
Omdöme: Film i Veckan tar en för laget! Denna film skulle kunna användas som tortyr. Den är så fruktansvärt långsam och tom på idéer att vi nog hellre skulle injicera råttgift än att se om den. Filmen består till 80% av scener där folk går i grottor. För att dra ut på detta ännu mer, väljer regissören att mot slutet knäppa på slowmotionknappen plus att göra en av forskarna halt. Den är tillika helt ologisk, varför finns det en sten som muterar till ett fult monster? Varför försvinner alla människor från jorden yta? Kan det vara den där Alienen som det talas om i titeln? Varför är Thelma telepatisk? Hur fungerar hennes telepati? Så vitt vi förstår så är hennes telepatiska förmågor förvillande lika vanliga migränanfall. Den enda som faktiskt visade telepatiska krafter var Daniel på Filmiveckan-redaktionen som inför visningen hade riktigt dåliga aningar om denna film. Sådana spådomar brukar å andra sidan sällan slå fel i vårt arbete med denna blogg.
Visste du att: Efter att Alien haft premiär så missade nåt ljushuvud att skydda namnet Alien 2, snabbt som ögat snappade Ciro Ippolito upp namnet och bajsade ut en riktig stinkare.
1 kommentar:
Den va ju bättre än Alien 1! Ni på redaktion Får nog ta er en funderare innan öser bajs på en klassiker! / Snitch
Skicka en kommentar